Livet, ungdomar, livet...

...så brukar jag säga. Inte för att jag är gammal men för att jag insett att jag levt så pass länge att jag nu faktiskt har en hel hög med erfarenheter att ösa ur.

När jag var runt 20-strecket ville jag inte annat än vara 40, ha barn, jobb, kärlek, allt det där. Jag ville att det jobbiga att växa upp och gör allt för första gången skulle vara över, slut, bakom mig. Att växa upp var jobbigt, att veta vad det skulle bli av mig.

Nu vet jag lite mer och är glad att jag är här, inte 40 än, men inom ett par år. Och ja, jag hade helt rätt som längtade hit. Till andra sidan. Nu kan jag på ett helt annat sätt leva i nuet. Jag hoppas att de kommande 20 åren ska ge mig massor av nya erfarenheter och att de ruffa kanterna av min personlighet som fortfarande finns där kan få skavas ner, långsamt men säkert. Att jag kan känna mig tillfreds med det jag som fått växa fram genom åren. Jag hoppas, när jag är 60, att jag är en förebild för andra, för mina vänner, för mitt barn, för andra som jag träffar. Hoppas att jag kan få vara en förebild så som många äldre varit en förebild för mig. Hoppas få finna fler förebilder runt omkring mig. Hoppas få leva i harmoni med mig själv och tillvaron.

Jag känner en glädje över att ha fått leva så här länge. Och hoppas få leva länge än. Och att få tänka sig att jag långt ifrån har växt färdigt än känns väldigt mycket mer inspirerande än jag kunde tro när jag var 20 och just på väg att kasta mig in i den framtid jag då hade framför mig. Den framtid som nu är dåtid. Och en dåtid som jag uppskattar att ha fått leva.