Är jag bra nog?

I min familj är vi aldrig bra nog. Man kan alltid vara lite bättre. Göra saker lite bättre. Bli lite bättre. Inte så att vi tycker att vi är dåliga på det vi gör. Bara det att vi alltid undrar om det är bra nog.

Beundran för varandra har vi dock alltid haft. Vi har alltid uppmuntrat varandra och gett varandra bekräftelse på det de andra gör. Jag är oerhört stolt över mina tre syskon och min mamma och pappa. Alla besitter speciella egenskaper och är, tycker jag, fantastiskt bra på det de gör. Fantastiskt fina människor av skrot och korn som jag har förstått är ovanligt.

Jag har gjort det till en mission att pusha alla till att bli bättre, göra det de vill göra. Kanske gör jag det för mycket ibland. Och kanske inte på rätt sätt alla gånger. Sådär som bara ett jobbigt syskon kan göra. Kom igen, du klarar det! Jag är fast övertygad om att mina syskon kan göra vad de vill bara de bestämmer sig för att de vill. Att de är lite vackrare, lite smartare än väldigt många andra. Att de har en ödmjukhet inför livet och människor som är ovanlig! Sen har vi alla våra dåliga sidor också men det hör liksom inte hit just nu.

Mitt i den här härvan av människor sitter jag. Definierad av den uppväxt jag haft i den här stora, ovanliga familjen. Alla lika. Alla olika. Vad som än händer, vad jag än gör vet jag en sak - de kommer alltid att finnas där. Den vetskapen gör mig till en person som är mer än bra nog eftersom jag får vara del av den här stora och underbara familjen. Så tack för att ni finns!