Alltså. Jag kan bli så sjukt provocerad av folk som har en oproblematisk inställning till livet och förhållanden. När allt är bra och det är aldrig några problem och nej vi har aldrig bråkat någon gång. Vi tog cyklarna och åkta på utflykt till slottet 2 mil bort och där åt vi vår matsäck som vi tillagade i morse klockan fem. Och ohhh vad vi är glada och pigga och ordentliga och samstämmiga och tycker lika hela tiden och har aldrig bråkat för varför ska man göra det och blähhhhhh!
Om man är så lik den man är ihop med, var finns då passionen och vad driver en framåt? Visst, jag skulle också vilja bli lite mer harmonisk och hitta ett bättre sätt att kommunicera med min pojkvän när jag blir arg, trött och irriterad. Men gud vad ingen skulle känna igen mig om jag var glad och nöjd hela tiden. Och vad skulle jag göra med all tid jag fick över som tidigare använts till att gnälla och vara bitter? Ja säg det. Kommer nog aldrig får veta't.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar