Nostalgi-bitter

När jag flyttade till Stockholm för att vara volontär på ett soppkök kände jag inte särskilt många i stan. Korridoren som jag bodde i på Tegnérgatan var kristen och mina grannar var inte direkt såna att de hängde på klubbar. Själv satt jag och min dåvarande pojkvän i köket och kollade igenom DN På stan och läste om allt kul som hände. Jag var extremt rädd för att göra bort mig på den här tiden och undrade hur sjutton man skulle gå tillväga om man ville klubba i Stockholm. Hur skulle man göra för att komma in, det skulle ju vara extremt svårt hade jag förstått. Behövde man flyer? Vart hittade man dom i såna fall? Behövde man ha på sig något speciellt? Behövde man känna någon i dörren? Om man kom in, skulle man då bli utskrattad av de cool Stockholmarna? Ni hör, jag hade total klubb-skräck och trodde att Stockholmarna var ett annat släkte...

Igår stod M och R och snackade om när de hängde på Northern Soul-klubb på Tuben. Tuben låg extremt nära där jag bodde och jag hade gått förbi flera gånger under dagtid men aldrig vågat mig dit när det var klubb av ovan nämnda anledningar. Jag hade verkligen velat hänga där och så här i efterhand när jag hör om hur det var så inser jag att jag verkligen hade älskat det - om jag bara hade vågat mig dit! Dessutom kanske jag hade träffat min nuvarande pojkvän redan då och sluppit den dåvarande lite tidigare. Och det hade ju varit total bliss!!!

Kommer inte ihåg när jag gick på klubb första gången i Stockholm och uppenbarligen har min syn på Stockholmare förändrats totalt eftersom jag fortfarande bor här. Men jag är fortfarande bitter över att jag
1. var för blyg för att chansa då jag hade kunnat ha råkul istället för att vara skraj och
2. missade hela Tuben och Hanna-grejen trots att jag BODDE I STAN DÅ och uppenbarligen hade kunnat få en liten del av kakan.

Shit jag är inte bara bitter, jag är nostalgi-bitter!